”Botemedlet för allt är saltvatten – svett, tårar eller havet.” Karen Blixen

Marstrand - min plats på jorden

Ann Rosman
Ann Rosman

Jag går upp till kommendant Eiwe Svanberg på Carlstens fästning, lånar nycklar som vilar tungt i handen, och ger mig in i gamla gångar och fängelsehålor. Portarna kärvar och knarrar när jag öppnar dem, släpper ur minnen och historier som kanske borde ha förblivit inlåsta och jag drabbas av den där känslan – att jag inte är ensam.

En ö mitt i det salta västerhavet. En stad grundad på 1200-talet som trots sin litenhet har lager på lager av historia och historier. En skattkista för mig som författare.
Marstrand är min kärlekshistoria och hittills har det blivit fem böcker. 

Jag har seglat varje sommar sedan jag föddes. Från de nordliga Kosteröarna gick vi söderut. Ankrade i vikar, förtöjde vid tjärdoftande bryggor och köpte skaldjur direkt av fiskarna. Pappa pratade med de äldre kustborna vars dialekter jag hade svårt att förstå. Men pappa skrev i loggboken och återberättade för mig. Om de hårda levnadsvillkoren, om fisket, arbetet i stenbrotten, fynden från gamla skeppsbrott och folket ute på fyrarna.

Just fyrarna var något speciellt, att följa deras blinkande ljus under nattseglingar och min debutbok Fyrmästarens dotter utspelar sig på Pater Noster fyrplats. Därför var det med viss ironi det visade sig att mitt släktband till Marstrand är genom sjörövaren Daniel Jacobsson, en man som med glädje tände falskfyrar på klipporna, slog ihjäl sjöfarare, och dog så sent som 1854. En samvetslös man som jag skrivit om i boken Porto Francos väktare, utan att då känna till vårt släktskap. Tillfälligheter? Ibland undrar jag när jag passerar hans vik i vår snipa. 

Genom sneda grindstolpar, övervuxna husgrunder och prästens snirkliga handstil i arkiven följer jag dem som levt och verkat här. Och funderar jag på hur jag ska kunna förmedla allt vidare till läsaren. Hembygdsföreningen har bilder av människor vars namn sedan länge står ristade och mossbevuxna på kyrkogården. Ändå undrar jag om de verkligen lämnat ön. 

Det finns minnen gömda i murbruket på Carlstens fästning. Lägger du örat mot murarna kan du höra adelsdamen Metta Fock, Carlstens enda kvinnliga fånge, viska om Mercurium och om vem som var skyldig till giftmorden på familjen. 

Kom! Gör mig sällskap – antingen via boksidorna men allra helst på plats. Sätt dig på en varm klippa, sänk axlarna och se solen gå ner vid horisonten medan hela havet förvandlas till en gata av guld. För botemedlet för allt är just saltvatten – svett, tårar eller havet.

Några tips