”Bohusläns Klondyke” När det fiskades mer sill än vad människorna kunde äta började man utvinna tran ur den. Det var silloljan från Bohuslän som lyste upp gatorna i London och Paris.

Sillen går till Marstrand

den 4 juni 2018

Att sillen haft stor betydelse för Marstrand genom historien råder det inget tvivel om. Ett bevis på detta är Marstrands vapensköld som visar tre sillar runt en stjärna. De stora sillperioderna är förbi men på Marstrand finns fortfarande de som vurmar för fisken som en gång gjorde ön rik och berömd.

1949 gick sillen till i Marstrand, ända in i hamnen. Stig Christoffersson som är född och uppvuxen på Marstrand var då 19 år.

- Då stod sillen i hamnen och riktigt kokade. Det var sista gången det var något stort här inne, berättar Stig och visar ett fotografi på när några män drar upp nät fulla med skarpsill i hamnen alldeles utanför där Bergs konditori ligger idag.

Stig berättar att det också var gott om sill 1969, och även om det den gången inte fanns sill inne i hamnen behövde man inte gå långt ut för att hitta den. Men det här var ändå inget mot de riktiga sillperioderna i Marstrands historia. Redan på 1200-talet fanns ett rikt fiske i Bohuslän och 1247 fick den norske kungen Håkan Håkansson tillstånd från självaste påven att låta befolkningen på Marstrand fiska även på helgdagar om det var nödvändigt. Den första dokumenterade stora sillperioden inträffade 1556-1589. Marstrand var centralort för fisket som innebar ett enormt uppsving för staden. Uppemot 15 000 människor sägs ha funnits i och omkring Marstrand vid denna tid.

 

 ”Bohusläns Klondyke”

Sillperioden 1660-1680 var av mindre betydelse ekonomiskt, medan nästa stora period skulle komma att kallas saker som ”det stora sillfisket” och ”Bohusläns Klondyke”. När sillperioden 1754-1809 inleddes var Bohuslän ett fattigt landskap. När sillen dök upp strömmade folk ut till kusten påhejade av staten som erbjöd fri mark, skatteförmåner och fritt timmer till bostäder för att locka arbetskraft. Den enorma tillgången på sill skapade en industri kring fisket. Stora mängder salt krävdes för att konservera sillen och kring 1780 fanns runt 300 salterier i Bohuslän. När det fiskades mer sill än vad människorna kunde äta började man utvinna tran ur den. Från trankokerierna vällde en svart rök ut som luktade fruktansvärt. På Stensholmen, inte långt från Marstrand, låg ett av de största av den cirka 500 trankokerierna i Bohuslän.

 

Fattigmansfläsk


- Det hade 26 kittlar, kallades för kyrkan och där finns ruiner än i dag. Det var silloljan från Bohuslän som lyste upp gatorna i London och Paris, berättar Stig Christoffersson. Så försvann sillen igen och de många krogarna och horhusen med den. Bohuslän, och inte minst Marstrand, hade under den senaste glansperioden blivit ett syndfullt ställe där våld och dråp tillhörde vardagen. Eftersom sillen gick in i vikarna i så rikliga mängder hade man under sillperioderna fiskat med så kallade landvadar. Under den sista stora sillperioden 1877-1906 började man också fiska med snörpvadar – sillstimmen ringades in av stora nät som snörptes åt i botten. Sedan kunde man ösa upp sillen i båtarna. Under den sista sillperioden kom ångbåtarna och järnvägen. Färsk och lättsaltad sill kunde nu exporteras till Tyskland, England och även fraktas ut till alla landsändar av Sverige. Sillen blev var mans föda och kom att kallas ”fattigmansfläsk”. 


De stora sillperioderna är över och ingen vet om de kommer tillbaka. Sillen har också mist sin roll som vardagsmat, men älskas och är en självklar del av våra svenska högtider. 

 

Artikeln är hämtad från "Intro" - ett magasin om Kungälvs kommun. Text: Johan Live